Snapsvisans historia

En Snapsvisa är en dryckesvisa som sjungs till intagandet av en snaps, alltså oftast i samband med en måltid.

Historien är osäker gällande hur länge måltidssånger sjungits i Sverige, men Bellman var naturligtvis en naturlig galjonsfigur vad gäller dryckesvisans moderna historia.

Snapsvisor sjungs vanligtvis vid kräftskivor, studentfester samt vid jul- och midsommarfirande.

Snapsvisan ska gärna vara kort, sjungs på en vanligtvis känd melodi och skall innehålla ett skämt eller en ordvits för att vara någorlunda framgångsrik.

Snapsvisor sprids genom mun- till mun-metoden och har därför ofta en starkt folklig förankring.

De flesta snapsvisor har alltså tillkommit genom att kända melodier fått ny text. Vanligtvis använder textförfattaren de mest kända kompositörerna, såsom Bellman eller Taube. I vissa sällskap, kanske främst körer och ordenssällskap, förväntas ofta nyskrivet eller åtminstone eget material till varje middag. Andra sammanslutningar, däribland många studentkårer och studentnationer, håller sig med tryckta sångböcker för sina middagar.

Snapsvisan författas gärna i syfte att enbart underhålla; jämför gärna med den irländska traditionen att skiva limerickar.

I svenska studentikosa sångböcker hävdas ofta att finska snapsvisor är kortare än de svenska, med anspelning på finländares ordkarga och alkoholtåliga kynne. I själva verket finns en utvecklad kultur av snapsvisor även i det svenskspråkiga Finlands studentliv. Varje år möts Sverige och Finland i en landskamp i nyskrivna snapsvisor. De fem bästa svenska snapsvisorna från Vin & Sprithistoriska Museets tävling ”Årets snapsvisa” representerar Sverige.